Åh vad jag skulle vilja gå ner några kilon. Inte så himla många, men några iallafall. Men allvarligt, hur kan det vara så svårt, eller vad gör jag för fel?? Jag rör mig relativt mycket, har ett otroligt tungt och rörligt jobb. Cyklar till och från jobbet (2 mil) varje dag under sommarhalvåret. Promenerar långpromenader med hunden var och varannan dag. Tar löpturer nån gång i veckan under vintern ( jo tycker det är lättare att springa på vintern). Så även fast jag inte är nån superatlet så tycker jag nog att jag rör mig hyfsat mycket.
När det kommer till maten så tycker jag inte heller där att jag har nåt konstigt beteende. Är ganska kass på mat, är ingen fan av matlagning så det blir ofta kallskuret. Och definitivt inga feta såser och sånt.
Men lik förbannat så sitter de där kilona där och stör. Är det svält som krävs för att bli av med dem? Då är det nog lila bra att ge upp, för den metoden är nog inget att sträva efter.
Kanske bara att acceptera verkar det som. Visst, det går ju såklart att träna mer eller äta mindre, men tyvärr, där har jag nog inte det som krävs rent mentalt. Vill gärna att både kropp OCH knopp ska må bra.
Så vad göra ??

/Tjockisen ?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sheldon var förväntansfull inför julen. Kanske det kunde finnas en liten godbit till honom också bland alla julklappar     Bullbak blev det också. Trots att mannen i huset tyckte det var onödigt eftersom vi inte äter fikabröd. Men jag tycke...

Ibland när jag går och funderar på nåt eller om nåt händer så kommer alltid tanken upp om att, "det här måste jag skriva i bloggen". Men lika snabbt kommer även tanken på att varför vill jag det? Jo för mig är det dels att skriva av sig lite, men f...

Nu när höstmörkret har kommit så sitter jag gärna i soffhörnet med mina stickor. Här är några exempel på mina alster som kommit till under höstmörkret ? Strumpor och mössa kommer att behövas i vinter En liten babysommarklänning som ska bli en pres...

Ja det börjar jag att fråga mig själv mer och mer. Jag gillar inte närhet. Så illa är det. Hur mycket jag än tycker om, ja t.om älskar en person, så är jag så sjukt obekväm när det gäller närhet. Varför är jag så?? Jag hatar att vara sån, föraktar...

Ibland, nej faktiskt för det mesta egentligen, så tycker jag inte att jag riktigt räcker till som föräldrar. Känns som om jag inte har nåt att tillföra. Får för mig att barnen på nåt sätt vill nå fram till mig, men att jag inte ser eller har förmåga...