Ja det börjar jag att fråga mig själv mer och mer.
Jag gillar inte närhet. Så illa är det. Hur mycket jag än tycker om, ja t.om älskar en person, så är jag så sjukt obekväm när det gäller närhet. Varför är jag så?? Jag hatar att vara sån, föraktar mig själv bara mer och mer.
Hur tränar man sig i att bli nån som inte stelnar så fort nån kommer för nära?
Jag har ett jättebra liv. En man som jag älskar och som älskar mig, jag har två (vuxna) underbara barn som jag älskar mer än allt. Men jag kan inte förmå mig att ge dem en spontan kram. Och mitt samvete blir bara sämre och sämre. Vad för slags människa är jag och stackars mina kära familjemedlemmar som aldrig får nån spontan närhet från mig. Tänk om de går genom livet och känner sig oälskad....?
Hemska tanke. Men ändå, trots detta dåliga samvete, så kan jag ändå inte förmå mig till
att bättra mig ?. Går det ens att träna upp en sån sak?
Hur gör man så isåfall??

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sheldon var förväntansfull inför julen. Kanske det kunde finnas en liten godbit till honom också bland alla julklappar     Bullbak blev det också. Trots att mannen i huset tyckte det var onödigt eftersom vi inte äter fikabröd. Men jag tycke...

Ibland när jag går och funderar på nåt eller om nåt händer så kommer alltid tanken upp om att, "det här måste jag skriva i bloggen". Men lika snabbt kommer även tanken på att varför vill jag det? Jo för mig är det dels att skriva av sig lite, men f...

          Åh vad jag skulle vilja gå ner några kilon. Inte så himla många, men några iallafall. Men allvarligt, hur kan det vara så svårt, eller vad gör jag för fel?? Jag rör mig relativt mycket, har ett otroligt tungt och rörligt jobb. Cyklar t...

Nu när höstmörkret har kommit så sitter jag gärna i soffhörnet med mina stickor. Här är några exempel på mina alster som kommit till under höstmörkret ? Strumpor och mössa kommer att behövas i vinter En liten babysommarklänning som ska bli en pres...

Ibland, nej faktiskt för det mesta egentligen, så tycker jag inte att jag riktigt räcker till som föräldrar. Känns som om jag inte har nåt att tillföra. Får för mig att barnen på nåt sätt vill nå fram till mig, men att jag inte ser eller har förmåga...