Ja det börjar jag att fråga mig själv mer och mer.
Jag gillar inte närhet. Så illa är det. Hur mycket jag än tycker om, ja t.om älskar en person, så är jag så sjukt obekväm när det gäller närhet. Varför är jag så?? Jag hatar att vara sån, föraktar mig själv bara mer och mer.
Hur tränar man sig i att bli nån som inte stelnar så fort nån kommer för nära?
Jag har ett jättebra liv. En man som jag älskar och som älskar mig, jag har två (vuxna) underbara barn som jag älskar mer än allt. Men jag kan inte förmå mig att ge dem en spontan kram. Och mitt samvete blir bara sämre och sämre. Vad för slags människa är jag och stackars mina kära familjemedlemmar som aldrig får nån spontan närhet från mig. Tänk om de går genom livet och känner sig oälskad....?
Hemska tanke. Men ändå, trots detta dåliga samvete, så kan jag ändå inte förmå mig till
att bättra mig ?. Går det ens att träna upp en sån sak?
Hur gör man så isåfall??