Sheldon var förväntansfull inför julen. Kanske det kunde finnas en liten godbit till honom också bland alla julklappar

Bullbak blev det också. Trots att mannen i huset tyckte det var onödigt eftersom vi inte äter fikabröd. Men jag tycker lite det hör julen till att baka lite. Barnen kommer ju på besök, så då kan det ju vara bra att det finns nåt.......tycker jag iallafall.

Lite kakor fick jag också till när jag ändå var i farten. Nu visade det sig att barnen, efter att de hade ätit, inte var sååå sugen på att fika också, så allt är fortfarande kvar. Funderar på att göra iordning några påsar och lämna över till dem, som en riktig liten bullmamma :-)

Men dessa bakverk lämnar jag absolut inte ifrån mig. Havrekex, julens absoluta höjdpunkt. Tänk er, havrekex med julskinka och senap på...... det mina vänner, det är kärlek det :-)

Av nån outgrundlig anledning så fick vi för oss att spela uppesittarbingolotto. Jösses vad långdraget!!!!! Helt sanslöst vilken tid det tog. Hur kan det ens vara möjligt?? Detta borde man kunna städa av på ett par timmar tycker jag. Ja ja, det kommer aldrig hända igen, det kan jag lova, vilket dravel.

Sen till det supertråkiga som hänt i jul. Några dagar innan jul så fick denna lilla goding somna in 15,5 år gammal. Han blev senil och såg väldigt dåligt. Han blev på slutet snabbt konstigare och konstigare. Ibland kände han inte ens igen oss och blev superrädd för oss, för att nästa gång han kom in var sitt gamla jag igen. När vi släppte ut honom så visste han ibland inte var han skulle gå. Vandrade fram och tillbaka på altanen hur länge som helst, för att till sist vilja komma in igen, för att i nästa sekund skulle ut igen. Så kunde han hålla på. Så vi bestämde att som den fria utekatt han var, så mådde han nog inte bra av att ibland inte veta var han var. Så han fick somna in. Lugnt och stilla i min och dotterns famn. Finna älskade Sigge, tack för de 15,5 åren du funnits i våra liv <3

Ibland när jag går och funderar på nåt eller om nåt händer så kommer alltid tanken upp om att, "det här måste jag skriva i bloggen". Men lika snabbt kommer även tanken på att varför vill jag det?

Jo för mig är det dels att skriva av sig lite, men framförallt för att kanske få lite input och kommentarer från andra ute i landet. Det skulle vara så skönt att få höra nån annans version av det man går och grunnar på.

Men det händer sällan, eller aldrig att man får nån kommentar. Har tänkt att förmodligen är mina tankar inte så intressanta, så kan det ju såklart vara. Men jag började kolla runt lite på andra bloggar och upptäckte att det kommenteras väldigt lite.

Så då undrar jag, är det bara jag som vill ta del av andras erfarenhet av det jag tar upp? Eller är det egentligen bara så att vi lite till mans är bara nyfiken? Då blir ju egentligen bloggandet ganska ointressant, då iallafall jag känner att man kan hjälpa varandra att antingen göra nåns dag eller att komma med egna erfarenheter och kanske några glada tillrop.

Så varför bloggar ni, ni som är inne och läser detta??

Åh vad jag skulle vilja gå ner några kilon. Inte så himla många, men några iallafall. Men allvarligt, hur kan det vara så svårt, eller vad gör jag för fel?? Jag rör mig relativt mycket, har ett otroligt tungt och rörligt jobb. Cyklar till och från jobbet (2 mil) varje dag under sommarhalvåret. Promenerar långpromenader med hunden var och varannan dag. Tar löpturer nån gång i veckan under vintern ( jo tycker det är lättare att springa på vintern). Så även fast jag inte är nån superatlet så tycker jag nog att jag rör mig hyfsat mycket.
När det kommer till maten så tycker jag inte heller där att jag har nåt konstigt beteende. Är ganska kass på mat, är ingen fan av matlagning så det blir ofta kallskuret. Och definitivt inga feta såser och sånt.
Men lik förbannat så sitter de där kilona där och stör. Är det svält som krävs för att bli av med dem? Då är det nog lila bra att ge upp, för den metoden är nog inget att sträva efter.
Kanske bara att acceptera verkar det som. Visst, det går ju såklart att träna mer eller äta mindre, men tyvärr, där har jag nog inte det som krävs rent mentalt. Vill gärna att både kropp OCH knopp ska må bra.
Så vad göra ??

/Tjockisen ?

Nu när höstmörkret har kommit så sitter jag gärna i soffhörnet med mina stickor. Här är några exempel på mina alster som kommit till under höstmörkret ?

Strumpor och mössa kommer att behövas i vinter

En liten babysommarklänning som ska bli en present till några bekantas bäbis

Ja det börjar jag att fråga mig själv mer och mer.
Jag gillar inte närhet. Så illa är det. Hur mycket jag än tycker om, ja t.om älskar en person, så är jag så sjukt obekväm när det gäller närhet. Varför är jag så?? Jag hatar att vara sån, föraktar mig själv bara mer och mer.
Hur tränar man sig i att bli nån som inte stelnar så fort nån kommer för nära?
Jag har ett jättebra liv. En man som jag älskar och som älskar mig, jag har två (vuxna) underbara barn som jag älskar mer än allt. Men jag kan inte förmå mig att ge dem en spontan kram. Och mitt samvete blir bara sämre och sämre. Vad för slags människa är jag och stackars mina kära familjemedlemmar som aldrig får nån spontan närhet från mig. Tänk om de går genom livet och känner sig oälskad....?
Hemska tanke. Men ändå, trots detta dåliga samvete, så kan jag ändå inte förmå mig till
att bättra mig ?. Går det ens att träna upp en sån sak?
Hur gör man så isåfall??

Ibland, nej faktiskt för det mesta egentligen, så tycker jag inte att jag riktigt räcker till som föräldrar. Känns som om jag inte har nåt att tillföra. Får för mig att barnen på nåt sätt vill nå fram till mig, men att jag inte ser eller har förmågan att finnas/räcka till. Mina barn är stora och de har båda flyttat hemifrån. Men när de har varit hemma så känner jag alltid att de går därifrån och känner sig osedd. Varför känner jag så? Jag har iofs i hela mitt liv haft väldigt svårt att visa känslor, är en otroligt introvert människa och det har jag alltid mått dåligt över, men alltid varit helt oförmögen att göra nåt åt. Är ju sån jag är, men jag kan inte acceptera det. Känner mig bara usel ?. Hur ska man göra för att bli en bättre mamma? Jag känner mig alltid så otillräcklig. Det blir bara jobbigare och jobbigare, det känns som om mina barn blir bara mer och mer besviken på mig. Jag vet att det förmodligen bara sitter i mitt huvud, men det räcker för att göra mig ledsen och stressad. ??

Dålig dag idag. Lägger mig och sover, kanske känns det bättre imorrn ......

...... Den blev rätt bra ändå, järbosockan. Bara en kvar då ??

Nån som stickat järbosockan nångång? Nu har jag kämpat med denna jäkla strumpa i en evighet känns det som, men.......modellen på sockan (strumpan) känns konstig. Den blir ju så sjukt trång nere vid foten och över vaden, men däremot stor som ett hus upptill. Vad gör jag för fel???? Så fort jag försöker mig på nåt mer avancerat så blir det bara pannkaka. Jag kan tydligen inte utvecklas när det gäller det där med stickning och virkning ?