Sheldon var förväntansfull inför julen. Kanske det kunde finnas en liten godbit till honom också bland alla julklappar

Bullbak blev det också. Trots att mannen i huset tyckte det var onödigt eftersom vi inte äter fikabröd. Men jag tycker lite det hör julen till att baka lite. Barnen kommer ju på besök, så då kan det ju vara bra att det finns nåt.......tycker jag iallafall.

Lite kakor fick jag också till när jag ändå var i farten. Nu visade det sig att barnen, efter att de hade ätit, inte var sååå sugen på att fika också, så allt är fortfarande kvar. Funderar på att göra iordning några påsar och lämna över till dem, som en riktig liten bullmamma :-)

Men dessa bakverk lämnar jag absolut inte ifrån mig. Havrekex, julens absoluta höjdpunkt. Tänk er, havrekex med julskinka och senap på...... det mina vänner, det är kärlek det :-)

Av nån outgrundlig anledning så fick vi för oss att spela uppesittarbingolotto. Jösses vad långdraget!!!!! Helt sanslöst vilken tid det tog. Hur kan det ens vara möjligt?? Detta borde man kunna städa av på ett par timmar tycker jag. Ja ja, det kommer aldrig hända igen, det kan jag lova, vilket dravel.

Sen till det supertråkiga som hänt i jul. Några dagar innan jul så fick denna lilla goding somna in 15,5 år gammal. Han blev senil och såg väldigt dåligt. Han blev på slutet snabbt konstigare och konstigare. Ibland kände han inte ens igen oss och blev superrädd för oss, för att nästa gång han kom in var sitt gamla jag igen. När vi släppte ut honom så visste han ibland inte var han skulle gå. Vandrade fram och tillbaka på altanen hur länge som helst, för att till sist vilja komma in igen, för att i nästa sekund skulle ut igen. Så kunde han hålla på. Så vi bestämde att som den fria utekatt han var, så mådde han nog inte bra av att ibland inte veta var han var. Så han fick somna in. Lugnt och stilla i min och dotterns famn. Finna älskade Sigge, tack för de 15,5 åren du funnits i våra liv <3

Ibland när jag går och funderar på nåt eller om nåt händer så kommer alltid tanken upp om att, "det här måste jag skriva i bloggen". Men lika snabbt kommer även tanken på att varför vill jag det?

Jo för mig är det dels att skriva av sig lite, men framförallt för att kanske få lite input och kommentarer från andra ute i landet. Det skulle vara så skönt att få höra nån annans version av det man går och grunnar på.

Men det händer sällan, eller aldrig att man får nån kommentar. Har tänkt att förmodligen är mina tankar inte så intressanta, så kan det ju såklart vara. Men jag började kolla runt lite på andra bloggar och upptäckte att det kommenteras väldigt lite.

Så då undrar jag, är det bara jag som vill ta del av andras erfarenhet av det jag tar upp? Eller är det egentligen bara så att vi lite till mans är bara nyfiken? Då blir ju egentligen bloggandet ganska ointressant, då iallafall jag känner att man kan hjälpa varandra att antingen göra nåns dag eller att komma med egna erfarenheter och kanske några glada tillrop.

Så varför bloggar ni, ni som är inne och läser detta??